Inmurad i en potatiskällare och andra spökhistorier från Ingå
Halloween till ära
bjuder vi på tre kusliga berättelser från de gamla bruksmarkerna i Ingå.
Blå damen
Den mest kända spökhistorien från Ingå är den om Blå damen i
Fagervik. Hon sägs röra sig i det gamla järnbrukets herrgård och beskrivs som
en kvinna klädd i gammaldags blå klänning. Hon visar sig alltid för anställda
eller gäster – aldrig åt medlemmarna av släkten som förvaltar gården. Dem är
hon fortfarande bitter på, trots att 200 år har förflutit.
För berättelsen om Blå Damen, eller Johanna Barbara
Hisinger, som hon egentligen heter, är en sorglig historia. Hon trolovades bort
som 13-åring till Johan Fredrik Aminoff. Han skulle senare komma att bli en av
de tre finlandssvenska gustavianerna, en hederstitel som gavs till de som stod
Sveriges kung Gustav III eller hans ätt särskilt nära. Men Johanna älskade
honom inte. När hon var 17 år gifte de sig, men det dröjde inte länge förrän
skilsmässan var ett faktum. Släkten godkände inte separationen och Johanna
lämnade Fagervik i skam och flyttade till Frankrike.
Efter Johanna Barbara Hisingers död 1832 i franska
Fontainbleu började iakttagelserna av Blå damen i Fagervik. Och så har det
fortsatt, ända till denna dag. Den nuvarande ägaren Otto von Frenckell har
själv aldrig sett den Blå damen – kanske just på grund av att han hör till den
släkt som en gång bespottade henne. Själv är han en inbiten skeptiker som tror
att allt har en naturlig förklaring, men också han har fått höra berättelser av
folk som svär på att det har sett en blek dam röra sig i herrgården.
Här, i Fagerviks gamla herrgård som stolt reser sig vid randen av Bruksträskets mörka vatten, vandrar enligt legenden den osaliga Blå damen genom korridorerna. Foto: Laura Taskinen
– En flicka som jobbade här hade en mycket kraftigt
upplevelse på 1960-talet. Hon hade mött Blå Damen i en trappa. Flickan sade att
spöket hade ett vänligt, rart utseende och var klädd i blått, i gammalmodiga
kläder.
Trots det agg hon hyser mot sina släktingar sägs Blå damen
vara ett snällt spöke. Hon har inget skrämmande utseende med mörka ringar under
ögonen, hon sprider inte död omkring sig, utan hon rör sig genom herrgården som
en påminnelse. Om den där släktingen som ingen ville titta åt när hon var i
livet.
Som ingen nu får en chans att se i efterlivet heller.
Oförklarliga
mönster på åkern
Somliga menar att det inte rör sig om mer än intrikata
busstreck. Andra hävdar bestämt att så kallade sädesfältsformationer, eller
crop circles, är så avancerade att de omöjligen kan vara skapade av mänsklig
hand. Säkert är ändå att iakttagelserna har ökat exponentiellt i antal sedan
1970-talet då rapporteringarna om märkliga geometriska mönster i sädesfält
började strömma in.
Det finns en berättelse som cirkulerar på internet om en
cirkel som uppstod under dagtid på en halvtimme. Formationen hade upptäckts av
en arméhelikopter när den flög tillbaka samma väg som den nyss hade passerat.
En annan historia berättar om hur en tjej befann sig på ett fält när hon
plötsligt hörde ett fruktansvärt oljud. Efteråt låg cirkeln på fältet framför
henne. Hennes hörsel förstördes av oljudet och hon drabbades av kronisk
tinnitus.
Också i Ingå, närmare bestämt i Degerby, har
sädesfältsformationer dykt upp på åkrarna. Joel Rehnström, tidigare rektor för
Lilla Hanken i Helsingfors, säger att han såg dem med egna ögon.
– Det var hemskt länge sedan, på 90-talet. Säden var nedvikt
i ett symmetriskt mönster i runda cirklar på den lilla åkern nedanför
bensinmacken i Degerby intill stamväg 51. Jag tog några fotografier av dem, men
de har jag tyvärr gett bort.
Plötsligt var de bara där. I mitten av 90-talet dök oförklarliga geometriska mönster upp på en åker i Degerby. Foto: Benjamin Lundin
Rehnström har länge varit en inbiten UFO-entusiast. Han
säger att ingen vet varför formationerna uppstår på sädesfälten.
– Det är ett mysterium. De har ändå fortsatt, de blir allt
fler – och mer avancerade. De geometriska figurerna blir allt mer invecklade.
Själv har Rehnström aldrig träffat en besökare från en annan
planet. Han vågar inte heller uttala sig om varför en eventuell utomjording
skulle ha valt att besöka Degerby. Kanske var det platsens skönhet som lockade?
Inmurad i
en potatiskällare
Vår sista spökhistoria för i dag kommer från Storgård i
Bollsta, ett välskött hemman med välklippta gräsmattor och prydliga röda
byggnader inramade av vita knutar. Men idyllen döljer ett mörkt förflutet.
Under ett av uthusen gapar en jordkällare likt ett nattsvart, hungrigt gap som
ser ut att suga i sig dagsljuset. Ovanför källaröppningen hänger årtalet 1724,
men källaren är betydligt äldre än så.
– Källaren omtalas första gången i historien då. Troligen är
den flera hundra år äldre, säger gårdens nuvarande ägare Mikael Grönholm.
Här inne har man förvarat saft, sylt och Ingås sockenrätt,
potatis. Och här har även, om man får tro sägnen, en man blivit inmurad. Tills
han svalt ihjäl, sägs det. Men en människa klarar sig i upp till 30 dygn utan
mat. Utan vatten, däremot, slocknar livslågan på tre. Kanske lyckades han
förlänga plågan med några dygn genom att slicka fukt från de bastanta
stenbumlingarna i taket.
Ingen vet.
Något som ändå inte har fallit i glömska är namnet på personen
som stängde in honom där: Fru Märta Påse, född Flemming. I Ingå biblioteks
magasin kan man läsa om henne i gamla böcker, böcker så gulnade och vällästa
att man nästan måste ha silkesvantar när man bläddrar i dem. Men Fru Påses
illvilja strålar likt en fyrbåk från sidorna. De beskrivs hur hon förgiftade
sin man, piskade ”sina slavar”, tog livet av deras barn och roffade åt sig mark
i Ingå. Sin ena svåger lät hon bränna inne med familj för att lägga beslag på
hans jord. Den andra mötte sitt olycksaliga öde i potatiskällaren.
Inne i källaren är det becksvart och knäpptyst. Genom
dörröppningen högt däruppe kan man se gårdens gräs skina nästan överjordiskt
grönt, men här nere finns bara mull och gamla bräder så murkna att de brister
när man kliver på dem.
Och i väggarna: Tre igenmurade öppningar. Två mindre och en
stor. Är det kanske här den arme Påsen vilar?
– När jag var liten, innan det fanns internet, fick man höra
många berättelser om trakten. Min farfar brukade berätta om källaren. Det var
ogärna jag gick ned i den som barn, säger Mikael Grönholm.
Han har ingen önskan att bryta upp väggarna för att kolla om
legenden stämmer.
– Nej, jag tycker vi ska låta det vara.
Gårdsägaren Mikael Grönholm har ingen önskan att bryta upp väggarna i sin sägenomspunna källare. Foto: Benjamin Lundin
Något spöke har han aldrig råkat på nere i källaren. Men
bakom gården slingrar sig en smal väg genom skogen. I dag har skogen gallrats,
men förr växte träden så täta att ett ständigt nattmörker rådde på vägen. Den
bär namnet Märta Påses väg och hit sägs hon ha kommit för att spöka efter sin
död. Här rider hon på en häst skodd med silverskor och en svans som skiner likt
guld.
– Hon var rik, sägs det. Märta Påse lyckades nämligen samla
på sig otaliga rikedomar under sitt liv. Enligt legenden sänkte hon ned en
kopparkittel med guld- och silvermynt i Bollstabäcken, säger Mikael Grönholm.
Vem vet, kanske är det den Märta Påses spöke vaktar? Girig ända
in i döden.
Text & foto: Benjamin Lundin