Författaren Leena Lehtolainen: ”Mina bästa idéer kommer till mig i Ingås natur”
I ett mysigt stockhus
på landsbygden i Ingå bor en av Finlands mest framgångsrika författare. Vid skrivbordet
med utsikt över den djupa tallskogen skriver hon sina romaner som har översatts
till 29 språk. Leena Lehtolainen bjöd in oss till sitt hem för ett
öppenhjärtigt samtal om kärleken till naturen, konståkning, hennes största
skräck, varför författare är kattmänniskor och anledningarna till att hon är
glad i Ingå.
Alldeles på gränsen till den gröna lunga som är Kopparnäs
naturskyddsområde tittar ett svart stockhus med klarblå dörr fram mellan
träden. Vid infarten står ett prydnadslejon tappert i höstrusket – det första
tecknet på vad som snart kommer att bli tydligt bortom alla tvivel: Den som bor
här älskar kattdjur.
Den som bor här är författaren Leena Lehtolainen. Den mörka
hästskon som tjänstgör som dörrklocka hinner knappt träffa sin slagyta innan
dörren glider upp. Där står hon. Författaren
vars böcker om polisen Maria Kallio och livvakten Hilja Ilveskero har översatts
till bland annat tyska, turkiska och japanska.
– Jag hade aldrig
tänkt att jag skulle vara en sådan som bor i ett stockhus, berättar Lehtolainen
när vi en stund senare sitter i hennes vardagsrum.
Ett lätt duggregn
viskar mot plåttaket. Interiörerna går helt i trä – från stockväggarna som
lyser gyllene i skenet från taklampan till det bastanta bordet. Hennes hem ser
så urfinländskt ut att det blir exotiskt.
– Vi flyttade hit
år 2000. Då hade vi letat efter ett hus i Västra Nyland i ett år. Slutligen
bestämde oss för Ingå, eftersom min man jobbade i Esbo och avståndet till
Helsingfors-Vanda flygplats är lagom kort.
Skogen och havet är nära
I en fåtölj vilar
en katt med njutningsfullt slutna ögon. På väggen hänger en bild av ett lodjur,
målad av den kanadensiska konstnären Robert
Bateman.
Lehtolainen är
inte den enda författaren som tycker om katter. Haruki Murakami, Doris
Lessing och Jack Kerouac är bara
några exempel på kattfrälsta författare.
– Det här är ett ganska
ensamt jobb och en katt är ett trevligt sällskap. De är självständiga, men ändå
hela tiden närvarande. Det finns vissa likheter mellan vårt arbete och katters
liv. Jag tror att vi författare tycker om katter för att de påminner om oss.
Lehtolainen är inte
bara kattmänniska, utan också naturmänniska. Att skogen och havet är nära var
en viktig orsak till att hon tog flyttlasset till Ingå.
– Innan vi
flyttade hit hade vi besökt Ingå gästhamnen några gånger och seglat i
skärgården. Det är underbart att jag varje dag kan vistas i naturen – det är
väldigt viktigt för mig.
Lehtolainen är född i Vesanto och flyttade till Outokumpu
när hon var fyra år. En liten stad i Norra Karelen med bara aningen fler än
Ingås 6 000. Som brådmogen 12-åring debuterade hon med boken Ja äkkiä onkin toukokuu – som bland
annat innehöll referenser till Leo Tolstojs Krig
och Fred. Redan då visste hon att hon ville bli författare på heltid.
Hennes första vuxenroman – Ensimmäinen murhani – utkom 1993 och då blev drömmen verklighet.
– Jag jobbade vid Helsingfors universitet innan jag blev
mammaledig, men det var bara ett vikariat. Innan dess hade jag bland annat
jobbat som intendent för kören Tapiolan kuoro. Jag hade inget jobb att
återvända till. Däremot hade jag redan en klar bild av de två följande böckerna
i huvudet. Ekonomiskt sett var aldrig någon särskilt genomtänkt karriärsplan.
Drömmer om att se ett lodjur
Ja äkkiä onkin
toukokuu har en hedersplats längst upp till vänster i bokhyllan i hennes
sovrum. Som en första tunn, orange byggsten i fundamentet till hela hennes
karriär. I det här rummet finns också hennes skrivbord.
På sänggaveln står en lång rad kramdjur. Lodjur allihop.
– Det kommer fler hela tiden, säger Lehtolainen.
– Jag har en dröm om att se en riktig lo här någon dag. Älg
finns i skogarna här, och en granne berättade att han hade hört en varg yla.
Men någon lo har jag aldrig sett. Även om jag är säker på att lon har sett mig.
Att Leena Lehtolainen i dag är världskändis är inget hon
reflekterar över i större utsträckning. I jämförelse med sin rikssvenska
motsvarighet Camilla Läckberg, vars
Instagramflöde är fullt av festbilder, känns Lehtolainens tillvaro närmast
asketisk. Om hon inte är ute och reser följer hennes dagar samma mönster.
– Jag vaknar sällan före klockan 9. Då sätter jag mig vid
mitt skrivbord och arbetar i ungefär två timmar. Sedan går jag ut. Beroende på
årstid tar jag en promenad, joggar, åker skidor eller plockar svamp. Sedan
kommer jag in och jobbar vidare. Min nettoarbetstid är egentligen ganska liten,
omkring 5-6 timmar per dag, men mina bästa idéer kommer till mig ute i naturen.
Helt säker är hon ändå aldrig på att det ska bli en nästa
bok. Och ändå fortsätter hon att skriva dem i en rasande Stephen King-takt med en ny bok varje år. I fjol, 2016, utkom Tiikerinsilmä. I år släpptes Viattomuuden loppu.
Och förutom deckarna har hon arbetat på sitt
passionsprojekt: Jään lumo. En bok om
konståkning, som hon har skrivit tillsammans med Kaisa Viitanen och fotografen Elina
Paasonen.
Att dansa på klingor
och sätta hjärtan i brand
Lehtolainen är en passionerad konståkningsentusiast. Hon har
tidigare tagit upp sporten i sina böcker, bland annat i romanen Kuolemanspiraali (Dödsspiralen, 1997) där en berömd konståkare mördas. Faktaboken Taitoluistelun lumo, som hon också skrev
tillsammans med Viitanen, tilldelades utmärkelsen Årets sportbok i Finland
2010.
Egentligen är entusiast ett för svagt ord för att beskriva
Lehtolainens relation till konståkning. Hon brinner för sporten till den milda
grad att hon firade Finlands 100-årsdag på en läktare i Nagoya, Japan, där
grand prix-finalen i konståkning gick av stapeln.
– Jään lumo
översattes nyligen till japanska. Japanerna är helt galna i sporten. Min son
som tycker om anime gav mig en dvd-box med Yuri
on Ice, en serie som handlar om just konståkning. Den fångar sporten
förvånansvärt bra, säger Lehtolainen.
Hennes favoritkaraktär i den animerade succéserien är ryske
Yuri Plisetsky (han älskar också katter). Hennes favoritkonståkare i verkligheten
är italienska Carolina Kostner.
– Hon har varit med länge och är en vuxen kvinna som
fortfarande tävlar, till skillnad från många av konståkarna som pensionerar sig
väldigt unga. Jag tycker också om Johnny
Weir, han är en verklig persona!
Lehtolainen har aldrig själv tränat konståkning
professionellt, men snör på sig skridskorna så ofta hon har möjlighet.
– Jag brukar åka skridskor på planen i Degerby centrum. Eller på Kvarnsträsket, som ligger alldeles
här i närheten. Vissa snöfria dagar när det fryser på är isen spegelblank där.
Ett imponerande
bibliotek
Leena Lehtolainen
har ett imponerande bibliotek i sin källare. Precis som årets
Finlandiaprisvinnare Juha Hurme
uppskattar hon svensk och finlandssvensk litteratur. Hon nämner Håkan Nesser som en favoritförfattare
och till hennes ögonstenar hör förstautgåvorna av Edith Södergrans Dikter
och Henry Parlands Ideal Realisation.
– Den här fick
jag av Jörn Donner, säger hon och
håller upp den sistnämnda.
– Jörkka sa att
jag säkert är gladare över den än han.
Även om
Lehtolainen kallar Donner för ”Jörkka” omger hon inte sig med författare till
vardags.
– Visst är det
trevligt att träffa andra författare i samband med evenemang, men jag är inte
en del av ett författarkollektiv som många är eller umgås regelbundet med andra
i branschen. Med åren har jag fått ett allt större behov av egen tid och då är
det perfekt att få vistas här i Ingå.
Någon eremit är Lehtolainen ändå inte. Hon uppskattar den
hemtrevliga känslan av bygemenskap på en liten ort.
– Yogatimmarna i hembygdsgården som ordnas av Ingå
medborgainstitut har blivit en livsviktig del av min vecka. Jag älskar också
att gå i julkyrkan här i Degerby – hela byn kommer dit.
Lehtolainen – som värnar högt om tvåspråkigheten – brukar välja
att gå på den svenska gudstjänsten.
– Härlig är jorden
låter så mycket bättre på svenska.
Drömmer mardrömmar om
att flytta
Ingå är den ort där Leena Lehtolainen har bott längst tid.
Hon berömmer servicen – framför allt kulturutbudet och hälsovårdstjänsterna.
– Jag känner att jag får valuta för mina skattepengar.
Här planerar hon att stanna. Hennes djupaste rädsla är att av
någon anledning jagas bort från sitt hem.
– Ibland drömmer jag mardrömmar om att jag tvingas bort
härifrån och in i ett höghus i huvudstadsregionen. Det är en alldeles
fruktansvärd mardröm. Sedan vaknar jag i min säng och allt känns bra igen.
Lehtolainens rädsla låter kanske som hjärnspöken i dag. Men
fortfarande finns det Ingåbor som minns hur det kändes att packa ihop sina
saker och lämna sina hem. Tomten som Lehtolainens hus ligger på hörde till
Porkala arrendeområde, en 1 000
kvadratkilometer stor kil som Sovjetunionen arrenderade åren 1944-1956.
– Man kan
fortfarande hitta granatskärvor i marken här. Det är ett rätt så okänt kapitel
i vår finländska historia.
Lehtolainen har
själv flera gånger samarbetat med det lokala museet Degerby Igor, som är
specialiserat på den här epoken, när hon arbetat på olika projekt.
– Jag tycker om
att använda bekanta platser i mina böcker. Eftersom Mario Kallio jobbar för
Esbopolisen rör hon sig en hel del i Västnyland.
Lehtolainen visar
också gärna upp sin hemort för utländska gäster som kommer på besök. Djurparken
Lomamäen lemmikkipuisto, Kopparnäs naturskyddsområde och stenkyrkan från
1200-talet i Ingå kyrkby är några av sevärdheter som hon brukar ta dem till.
– De blir
alldeles betagna av hur vackert här är.
TEXT & FOTO:
Benjamin Lundin
