Också Ingå drabbades av inbördeskriget
– Hundraårsjubileer är visst olika. I fjol
firades republiken med temat ”Tillsammans”. Nu jagar vi bort tudelningens mörka
spöke, säger lokalhistorikern Sture Lindholm, som med kulturjournalisten Marit
Lindqvist besökte Ingå bibliotek den 15 maj och berättade hur kriget 1918 såg
ut här.
Det mest kända Ingånamnet
i sammanhanget är Västankvarn, bas för de vitas hämndpatruller. Byn valdes för
att dem låg strategiskt centralt och det tömda skolhuset var bra som
inackordering, inte för dess politiska färg.
Brukssamhällen var de
rödaste trakterna i västra Nyland. Bland annat Pojo och Karis-Billnäs hade sina
egna röda garder. Kyrkslätt däremot hade skyddskår i Sigurdsgården och Svidja,
inklusive ett fyrtiotal Ingåbor.
Krigets första offer
I början av februari
kom rödgardisterna från Hangö till Ekenäs och började fundera på sitt nästa
steg. Det blev anfall österut, och då blev två oskyldiga Ekenäspojkar krigets
första dödsoffer: de arkebuserades på Nygrannas i Degerby.
Efter tre veckor var
striden slut i förfärlig kyla. Sigursgardet hade bara en kulspruta och bland
annat skäribornas sälbössor att sätta mot de rödas kanoner. Nästan 500 vita
fångar skjutsades till Helsingfors, men ”även skärgården med alla stugor och
skyttelyor vimlade av vita flyktingar” – de röda ville inte komma nära
havsbandet.
Tyskarna angjorde
Hangö 9500 mangrant i början av april och fortsatte till Helsingfors via Ingå.
Här inkvarterades en del, och Ingåborna välkomnade dem med bröd och ägg. De
röda hade redan flytt och lämnat bland annat sitt fäste Solberga. Nu fick västra
Nylands bataljon i uppdrag att uppsöka dem.
Grymt och blodigt rykte
I början an april
började den unge vite Erik Grotenfelt,
försedd med stora befogenheter, straffa de röda. Inalles arkebuserades ett
sextiotal människor i Västankvarn, som värst sju om dagen. Två Ingåbor var
bland offren: en torpare och en stenhuggare. Nu finns det en grav för Västankvarns
offer vid stamväg 51.
Grotenfelt hade ett
grymt och blodigt rykte. Han tröstade sina karlar att ”ingen blir lottlös av
arkebuseringen”. Många tvekade dock redan då, ”unga pojkar tvingades döda sina
jämnåriga”, och kanske därför finns det inga dokument – förutom ett par futtiga
kvitton – kvar om Västankvarn.
Truppförbandet
skingrades i juni, och året därpå tog Grotenfelt sitt liv.
I maj var i praktiken
alla röda rannsakade, och en helvetessommar började. Enbart i Dragsvik
avrättades ett hundratal enligt dödsdom, men tusentals dog i svält och
sjukdomar. Bland de avrättade fanns både finsk- och svenskspråkiga.
Varför svårt att tala om 1918?
På dagen ett hundra år
efter krigets slut var stugan full i Ingå bibliotek. Varför är det fortfarande
så svårt att tala om 1918 var frågan.
– De rödas
illgärningar reddes ut i minsta detalj, och en del kunde benådas fast alla var
ju landsförrädare. Längst satt mördarna. De vitas gärningar har däremot aldrig
rannsakats, och nu är de – inklusive Västankvarn – preskriberade. Självklart
föds därav bitterhet, i synnerhet då de rödas barn fick lida länge – även i
Pojo som ändå hade röd majoritet, säger Sture Lindholm.
Kriget 1918 var,
påminner historikern Henrik Meinander,
en del av det första världskriget, fastän inga jägare syntes här i västra
Nyland. Orsaker till upproret var i Ingå desamma som i hela landet: mer än
stormakts- eller partipolitik eller självständighetsiver var det fråga om
ojämlikhet, orättvisa, hunger och arbetslöshet. Röd eller vit, död eller
levande – livet handlar ju mycket av en slump.
Några hungriga Tenalapojkar
till exempel ville ansluta sig till röda gardet, men då kansliet var
tillfälligt stängt, gick de och mästrade hos de vita. Ett par kompisar hade
tyvärr hunnit anmäla sig till de röda.
– Och för den slumpen
fick de sedan betala med sitt lidande på lägret, säger Sture Lindholm.
Varför ta besväret att
en gång till gå igenom den smärta som 1918 betyder?
– Aldrig mer bror mot
bror! utbrister Marit Lindqvist, och Sture Lindholm instämmer.
TEXT: Hilkka Olkinuora
FOTO: Regina Ekblom
Litteratur
Sture Lindholm: Röd
galenskap, vit terror. Det förträngda kriget.
Dramatik i
småstad. 18 månader i Ekenäs 1917-18
Fänglägerhelvetet
Dragsvik. Massdöden i Ekenäs 1918
Även:
Kjell Westö: Där vi en
gång gått